Sammanslagningen av Mystik och Politik i Imam Khumaynis(A) personlighet och liv Skriv ut Skicka sidan
Användarbetyg: / 1
SämstBäst 
Skrivet av Dr. Hamid Algar   
Onsdag, 12 Juli 2006 14:53
Det har återberättats att när han föreläste för en klass angående etiska framgångar i Qum under 30-talet, avslutade Imam Khomeini alltid sina föreläsningar med följande mening från Munajat-i Sha'ban, ett unikt litania som reciterades av alla de tolv Imamerna:

O Gud, medge mig total separation från andra än Dig och hängivenhet till Dig; Ge ljus till vårt hjärtas vision med ljuset av att titta på Dig, så att de tränger igenom ljusets slöjor och uppnår källan till storslagenhet och våra själar suspenderas från Din Helighets elegans.

Imamen anvisade alltid stor vikt på studier och recitation av Imamernas åkallande böner, som ett medel för att uppnå andlig insikt såväl som att söka sig till Skaparen, men denna appell från Munajat-i Sha'ban verkar vara speciellt nära hans hjärta. Den dyker upp i texter och uttalande från olika faser i hans liv: i kommentaren till Imam Ja'far as-Sadiqs(A) hadith angående "Mötet med Allah" (liqa'ullah), förvarad i Sharh-i Chihil Hadith, ett arbete som slutfördes 1939; i ett av hans arbeten som berör de inre dimensionerna av bönen, Mi'raj al-Salikin, även den slutförd samma år, i Jihad-i Akbar ya Mubaraza ba Nafs, en föreläsning angående etisk rening som han höll i Najaf år 1972, i föreläsningarna angående exeges av Surat al-Fatiha som visades på tv i december 1979 och i januari 1980, och i Rah-i 'Ishq, ett brev som Imamen skrev till sin svärdotter, Fatima Tabataba'i år 1983. Längtan efter "att de tränger igenom ljusets slöjor och uppnår källan till storslagenhet" må därför anses vara en konstant element i Imamens froma liv, och endast genom att ha detta i åtanke kan totaliteten av hans ansträngning, inkluderat politiken, förstås korrekt. Det var med en blick fäst på "källan till storslagenhet", formen av en vision ytterst olikt den vanliga politiska ledarens, som Imamen ledde den omfattande revolutionära rörelsen till framgång.

Helheten och allsidigheten i Imamens personlighet och vision av Islam är sådan att analytisk distinktion bland de olika dimensionerna är i en mening artificiell, som reflekterar ett försök att förstå Imamen snarare än hans verklighet. Det är icke desto mindre legitimt - eller åtminstone ofrånkomligt - att tala om den gnostiska ('irfani) och politiska aspekterna av hans liv och aktivitet och att registrera en viss överhöghet till det förstnämnda, i termer som inte bara gäller kronologi utan också signifikans. Imamen anses generellt, både bland västerlänningar och Muslimer, inget mer än en ovanligt begåvad revolutionär ledare, men fortfarande alla som känner honom nära, såväl som alla som mötte honom kort, kan vittna om att han innehade en vision som överstiger det politiska och samtidigt som kontrollerade det och omgav det. Det är exakt denna inbegripande av det politiska i gnosticismen som kanske är den mest distinktiva drag i Imamens personlighet.

Och för den ursprungliga kronologiska gnosticismen i Imamens liv, demonstreras detta av historien om hans tidiga år i Qum. Hans omedelbara avsikt att gå dit i början av 1920-talet var utan tvekan för att studera med Shaykh 'Abd al-Karim Ha'iri, en av huvudauktoriteterna under dåtiden i rättskunskap. Imamen utmärkte sig själv i fundamentala områden av Islamisk kunskap långt innan hans framträdande som marja'-i taqlid under tidiga 60-talet. Men i Qum utvecklade han snart ett intresse för 'irfan och associerade sig själv med lärjeungar som skilde från hans samtida och sågs ofta med misstänksamhet och fientlighet, många år senare hade han tillfället att anmärka detta: "Det är begklagansvärd att vissa av 'ulema hyser sådana misstänksamheter och berövar sig själva från förmånerna som erhölls när man studerar 'irfan".  

Hans första guide i bedrivandet av 'irfan var Mirza' Ali Akbar Yazdi (d. 1926), en student hos Husayn Sabzavari som själv studerade under Mulla Hadi Sabzavari (d. 1872), författaren till Sharh-i Manzuma, en av de grundläggande texterna för 'irfan; Imamen blev således ansluten till en av de principiella linjerna för utlärning och överföring av shi'itisk gnosticism. En annan av hans tidiga guider var Mirza Aqa Javad Maliki Tabrizi (d.1924), som hade varit lärare i Qum sen 1911. Han höll i två lektioner om filosofi och etik, en av de som var allmänn och som hölls på Madrasa-yi Fayziya och den andra var privat och hölls hemma hos honom, en lektion som många begåvade och favoritstudenter deltog i bland annat Imamen. Imamen studerade också med Sayyid Abu al-Hasan Rafi'i Qazvini (d. 1975), bland hans få publicerade arbeten var en kommentar över Du'a al-Sahar, samma djupa åkallelse som Imamen tillägnade sitt första arbete för, Sharh Du'a al-Sahar; det är därför möjligt att Imamen fick upp ögonen för detta först efter att ha läst arbetet av Qazvini.

Imamens huvudlärare i gnosticism var hursomhelst Ayatullah Muhammad 'Ali Shahabadi (d. 1950), till vilken Imamen respektfullt refererade i sina egna skrivningar angående 'irfan som "vår mästare i teosofi" (ustad-i ilahi-yi ma. Han träffade Shahabadi så snart denne hade anlänt till Qum (troligtvis i slutet av 1920-talet), och svaret som han gav Imamen på en fråga angående 'irfan övertygade honom om att han befann sig i närvaron av en verklig mästare. Efter att inledningvis ha vägrat Imamens begäran om tillstånd att studera med honom, samtyckte Shahabadi till att lära honom filosofi, men det var gnosticism som Imamen önskade fullfölja och han höll fast vid det tills Shahabadi accepterade att instruera honom i den skolningen. Varje torsdag och fredag samt på helgdagarna, vanligtvis själv men ibland i sällskap av en eller två andra studenter, lyssnade Imamen till Shahabadis lektioner där föreläste angående Da'ud Qaysaris (d. 1350) kommentarer på Fusus al-Hikam av Ibn 'Arabi, Miftah al-Ghayb av Sadr al-Din Qunavi (d.1274) och Manazil al-Sa'irin av Khwaja 'Abdullah Ansari (d. 1089). Imamens intresse för dessa texter, speciellt den sistnämnda, kvarstod bevisligen genom hela hans liv.

Så långt som Imamens sammanslagning av gnosticism och politiska frågor kan spåras till någon annan källa än illuminationen och immersionen i Koranen och Ma'sumins läror, är det i en annan aspekt Shahabadis inflytande på honom som det kan tillskrivas. Shahabadi var en av relativt få 'Ulama som under Reza Shahs tid höjde sin röst mot den ogärningar som tillhörde Pahlavi dynastin. Han brukade regelbundet predika mot den första Pahlavin under Ashura cermonierna och vid ett tillfälle manifesterade hans extrema missnöje genom att träda in i en elva månader lång tillbakadragande hos Shah 'Abd al-'Azims masoleum. En liknande åtagande till den politiska sfären manifesterade sig själv i en av hans böcker, Shadharat al-Ma'arif, en kortfattad arbete som har väldigt väl beskrivits som "social såväl som en gnostisk i sitt innehåll". Här analyserar Shahabadi orsaken till Det Muslimska samhällets tillbakagående och missnöje, där föreslår han diffusionen av den autentiska Islamiska kunskapen som ett medel för att bota situationen och skapa enighet och han kommer fram till att fastän en etablering av den Perfekta Islamiska regeringen är uppgift som reserverats Sahib al-Zaman, så kan inte den politiska dimensionen i Islam, villkorslös i alla sina juridiska förordningar, kan inte på något sätt åsidosättas, för "Islam är sannerligen en politisk religion" (s. 6-7).

Imamen började sin utlärnings period vid en ålder av 27 år genom att förse instruktioner angående hikmat, en skolning som är nära relaterad till 'irfan och snart efter detta organiserade han själv privata sessioner om ämnet 'irfan. Det var vid dessa sessioner som Imamen tränade och inspirerade några av hans närmaste kompanjoner, inkluderat framförallt Ayatullah Murtaza Mutahhari, den som Imamen beskrev efter dennes lönnmord i maj 1979 som "den synnerliga kvintessens av mitt väsen". Texterna som lärdes ut till denna elit var sektionerna som gällde själen (nafs) i Asfar al-Arba'a av Mulla Sadra och Sharh-i Manzuma.

Gnostiska och froma frågor formade också ämnen i Imamens tidiga skrifter. 1928 skrev han en detaljerad kommentar på Du'a al-Sahar, åkallelsen som reciterades innan soluppgång under Ramadan av Imam Muhammad al-Baqir. Detta arbete följdes 1931 av Misbah al-Hidaya ila al-Khilafa wa al-Wilaya, en kortfattad men kompakt utläggning av Profetens(S) och Imamernas(A) innersta realitet som ritar inte endast en meditation av haditherna som berättats av Ma'sumin men också akbari koncept angående den Universala Människan (al-Insan al-kamil). 1937 slutförde Imamen en serie av böcker på Qaysaris kommentarer på Fusus al-Hikam och på Misbah al-Uns samt Hamza b. Fanaris kommentarer på Miftah al-Ghayb av Qunavi. Två år senare slutförde Imamen hans första arbete på persiska, Sharh-i Chihil Hadith, en voluminös kommentar på 40 hadith angående övervägande etiska och gnostiska innebörd. Något som daterats till 1939 är Imamens Mir'aj al-Salikin wa Salat al-'Arifin (även känt som Sirr al-Salat), en avhandling på persiska som detaljerar den innersta betydelsen av varje del av bönen, från tvagningen som föregår bönenn till de trefaldiga takbir som avslutar bönen. Något mer tillgänglig än denna kompakta och utmanande arbete är en annan bok med samma ämne, Adab al-Salat, som slutfördes 1942. Slutligen bör det nämnas något angående Sharh-i Hadith-i Junud-i 'Aql o Jahl, ett arbete som slutfördes 1944, som än idag inte publicerats, vilket har beskrivits som den mest fullständiga och mest systematiska utläggning av Imamens syn på etik och gnosticism.

Bortom denna uppräkning, är det varken möjligt eller önskvärt vid nuvarande tillfälle att försöka göra en fullständig presentation av Imamens bidrag till 'irfan skolningen; det räcker att hänvisa läsaren till Yahya Christian Bonaud's L'Imam Khomeyni, un gnostique méconnu du XXe siecle (Beritut, 1977), ett utmärkt arbete av både syntes och analyser. Hursomhelst, i anslutning till banan i Imamens liv - är övergången från tidiga tonvikt på 'irfan till senare engagemang i det politiska sfären - är det nödvändigt att notera att de gnostiska skrifterna är inte en sammandragning eller förlängning av de erhållna åsikterna och formuleringarna, som ritats upp i unga dagar bara för att läggas åt sidan vid mogen ålder; snarare har de manifesterat frukten av den mäktiga, orginella och långtvarande visionen. Som det anmärktes av Sayyid Ahmad Fihri, som deltog i några av Imamens föreläsningar i Qum under 1930-talet, "det är uppenbart att Imamen har experimentella kunskap av allt han skrev om". För att försöka lägga fram det lite annorlunda, Imamens arbeten angående 'irfan var tidiga, litterära yttringar av en suluk process, av kontinuerlig avancemang mot den upprepade och åberopade "källa för storslagenhet". Imamens ledarskap i Den Islamiska Revolutionen och hans bildande av Den Islamiska Republiken av Iran må därför sägas att ha beskaffad, från en central synpunkt, är en ytterliggare steg i den processen av andlig vägfarande; frukten av hans inre strävan kom ultimalt att överträffa hans egna person och manifestera sig själva med djupsinniga effekt i den politiska sfären.

Denna karakterisering kan rättfärdigas med referens till de tre första av de fyra resorna som furnerar både ämnet och titeln till Mulla Sadras Asfar al-Arba'a, ett arbete som Imamen var intimt bekant med. Den första är resan från en skapelse till den gudomliga realiteten (min al-khalq ila al-haqq), en rörelse bortom immersion i mångfald av skapelse till exklusiv medvetenhet av den tunga verklighet som är en samlevnad med den gudomliga essensen. Den andra resan äger rum inom ramen den Gudomliga realiteten genom hjälp av realiteten själv (fi al-haqq bi al-haqq), det innehåller perceptionen av den gudomliga perfektionen (kamalaat) och av en serie utsläckande i de gudomliga namnen följt av existens genom dem. Den tredje resan är den som leder tillbaka från den gudomliga realiteten till skapelsen (min al-haqq ila al-haqq), hursomhelst, den drar inte vägfararen tillbaka till den punkten som han startade från, för det är en resa som fullgjorts enligt den gudomliga realiteten (bi al-haqq) och har som resultat dess perception av de gudomliga handlingars (af'al) mysterier då de uppenbarar den fenomenala världen.

Om spekulationens oförskämdhet angående Imamens spirituella utveckling förlåts, må det påstås att hans första period av primär tonvikt på 'irfan och andra associerade frågor motsvarade den första och andra resan som Mulla Sadra beskrev och att hans involvering i det politiska sfären samt hans Ledarskap av Den Islamiska Revolutionen var jämförlig med den tredje resan. Vad som är säkert är att den unika insikten som Imamen visade vid kritiska ögonblick under revolutionen och Den Islamiska Republikens tidiga dagar kan inte förklaras helt och hållet i politisk klokhet; en klarhet vision var närvarande vilket möjliggjorde för honom att se bortom den aktuella krisen och det kan vara tillåtet att beskriva denna kapacitet som ett vittnande av af'al då de manifesteras i den politiska sfären. Om denna karakterisering är berättigad, blir det uppenbart att Imamen generellt undvek från överpolitisk aktivitet ända tills 1962, inte endast på grund av ovillighet att tvista med den stilla attityd av stora 'Ulema idag, men även på grund av att en väsentlig process för innerlig förberedelse var på gång. Det var Imamens egna utveckling mot "källan för storslagenhet" som gjorde det möjligt för honom att leda en revolution som var som en kollektiv suluk av det iranska folket.

Med detta sagt, måste det medges att scheman för de tre succesiva resorna har en oundviklig metaforisk karaktär, i det att en konkret och definitiv åtkomlighet av världslig destination fattas i väglösa verklighet av inre resande. Dessutom kan inte ansökan till en schema för livet inte antas betyda en exakt överensstämmelse till den kronologiska och distniska perioderna. Det är därför utan tvekan av den anledningen som spår av politisk medvetenhet och intresse kan skönjas i Imamens liv även innan hans framträdande på den nationella scenen 1962. Han hade en viss kontakt med skriftlärda som kämpade mot Reza Shahs olika policyn, inte endast hans Mästare Shahabadi men också Hajj Aqa Nurullah Isfahani och Mulla Husayn Fisharaki som ledde protesterna i Isfahan mot obligatorisk militärtjänstgöring år 1924; Ayatullah Angaji och Mirza Sadiq Aqa ledde som ledde en liknande rörelse i Tabriz år 1928; Aqazada Kafa'i som hämtades till Tehran för rättegång efter uppresningen i Mashhad 1935 samt Sayyid Hasan Mudarris, som Imamen senare beskrev som "Ledaren för de som stod emot förtryck". Dessutom vidrörde Imamen politiska teman i poesin som han skrev från tid till tid och som cirkulerade runt i Qum ganska privat. Således när Reza Shah 1928 avskaffade kapitulationen som hade garanterats utländska makter och försökte därmed presentera sig själv som en äkta patriot, svarade Imamen med en dikt som inkluderade följande rad: "Det är sant att han nu har avskaffat varje kapitulation, men endast för att dölja nationens upphävande från er!"

Hursomhhelst, detta var dagsklimatet i Iran så att även en sådan väsentlig komponent som den shiitiska spiritualiteten rauzakhwani (reciteringen av sorgliga texter i minnet av Imam Husayns(A) Martyrskap) automatiskt fick en politisk betydelse. I en intervju som skribenten fick i december 1979, berättade Imamen att möten för rauzakhwani som han deltog i Qum under hans ungdom ägde knappast rum och när de ägde rum så infiltrerades de av angivare, vars resultat var att de som deltog arresterades efteråt. Något som var ännu ett hårdare slag mot den redan förfallna Pahlavi-regimen än denna traditionella manifestation av fromhet var de allmänna föreläsningarna angående etik som Imamen gav i Qum under tidig 1930-tal och efter en liten uppehåll, från 1941 och framåt. Fastän Imamens föreläsningar var baserade på Manazil al-Sa'irin av Ansari, som Imamen hade studerat tillsammans med Shahabadi, fungerade dessa föreläsningar som ett verktyg för en övergripande genomgång av Islam som helhet, där det inkluderade dess politiska dimensioner. Sayyid Ahmad Fihri återberättar följande: "Jag räknar de gånger som jag deltog i dessa föreläsningar som bland de mest värdefulla timmarna i mitt liv. I dessa föreläsningar lärde Imamen ut Sann Islamisk etik, som inte kan separeras från revolution, på ett sådant sätt att han lämnade ett djupt intryck på alla som deltog." Bland andra som deltog vid dessa föreläsningar var Ayatullah Murtaza Mutahhari, som tillskrev dem med följande ord "formationen av en god del av min intellektuella och spirituella personlighet". Dessutom var det inte bara religiösa lärda som deltog på dessa föreläsningar; människor från andra livsstilar kom platser så långt bort som Tehran och Isfahan, de trotsade Pahlavi-regimens önskan om att isolera det religiösa institutet i Qum från den allmänheten.

Kopplingen mellan gnosticism i en blandning med den politiska och konfronterande stilen klev tydligt fram i Kashf al-Asrar, som när den kom 1945 var det första arbetet som Imamen hade publicerat. Boken är i första taget en förkrossande svar till Asrar-i Hazarsala, en Wahhabi inspirerad polemik mot många av de huvuddoktriner i Shi'ismen. Detta är fullständigt fulländat genom att bana fram en bred urval av heliga skrifter och rationella argument, men Imamen hade också tagit sin tillflykt till de stora auktoriteterna av hikmat och 'irfan, män som Ibn Sina, Suhrwardi och Mulla Sadra. Ytterliggare var spridningen av arbeten som Asrar-i Hazarsala fördöms av Imamen som en av konsekvenserna till den anti-religiösa policyn som Pahlavi-regimen innehade och det är i Kashf al-Asrar som Imamen för första gången förklarar doktrin om "den rättslärdes styre" (Wilayat al-Faqih) som kom att bli den konstitutionella basen för Den Islamiska Republiken.

I maj 1944 under samma tid bör han ha varit upptagen med att skriva Kashf al-Asrar, utfärdade Imamen vad som anses vara hans första politiska proklamation, där han kallade till handling för att befria Muslimerna i Iran och hela den Islamiska Världen bort från de utländska makternas tyranni och deras nationella medbrottslingar; kopian till denna proklamation börjar inte endast med "Bismillah" utan också befallningen "läs det och handla efter det". Imamen börjar, väldigt märkbart, genom att citera Koranen 34:46: "Säg: "Ett råder jag er till, nämligen att ni två och två eller var man för sig vänder er till Gud och ber Honom [visa er sanningen], och att ni sedan noga rannsakar era hjärtan...". Detta är samma vers som öppnar kapitlet om uppvaknande (bab al-yaqza) i början av Ansaris Manazil al-Sa'irin, handboken för spirituell välstånd älskad av Imamen sedan dagarna då han studerade med Shahabadi. "Att resa sig för Gud" räknar då som den väsentliga punkten för suluks avfärd; det definieras av Ansari som "uppvaknande från försummelsens slummer och att resa sig från slöhetens säng". Imamen säger liknande om versen i frågan att i det "Gud den Allsmäktige har utbredat människans utveckling från naturens mörka värld till den yttersta punkten av den sanna mänskligheten", så att befallningen innehöll i det "den enda vägen för att reformera denna värld". Men omedelbart efter att ha erbjudit denna gnostiska och etiska tolkning av versen fortsätter Imamen för att analysera den Muslimska världens bedrövliga situation, tillskriver det till faktum att alla är engagerade i att "uppresning för deras själsliga begär" (qiyam barayi nafs); det är endast genom "uppresning för Guds sak" som saker och ting kan korrigeras. "Uppresning för Guds sak" blir således både en handling av personlig återlösning och en åtagande att ändra och reformera Muslimska samhällen, en folkresning lika mycket mot spirituell slöhet och åsidosätta sig själv mot korruption; ateism och tyranni i världen. Det finns antagligen inte klarare skriftlig indikation på kopplingen mellan etik och gnosticism med det politiska i Imamens världssyn än i hans förståelse av "uppresning för Guds sak".

Under den uppskattningvis 18 åren som förflöt mellan utfärdandet av denna tidiga proklamation och påbörjandet av Imamens oavbrutna allmänna kamp mot Pahlavi-regimen under hösten 1962, verkar det som han har ägnat sig åt framförallt att lära ut fiqh och usul samt att skriva auktoritativa böcker om de lärorna. Det har hursomhelst redan påpekats att för Imamen var 'irfan över allt en existentiell sak, så omläggningen av hans pedagogiska och litterära energi för fiqh och usul kan inte tas som att 'irfan försvann från hans innerliga livs horisont. Det finns bevis dessutom att även hans utlärning av dessa allmänfattliga vetenskaper hade gnostiska influenser och detta var en av huvudfaktorerna som lockade ovanligt många studenter till hans klasser. För att citera Sayyed Ahmad Fihri ännu en gång, så var Imamen kunnig att "demonstrera Shariahs anpassning till 'irfans logik såväl som 'irfans anpassning till Shariahs logik". Som ett tillägg bör sägas att Hawzas utlärningsmetod har alltid involverat överlåtelsen till studenten för mer än formell inlärning; en komplett livssyn och världsåskådning som passerade från en generation till nästa. Att Imamen noggrant kunde överföra väsentlig spirituella dygder och kvaliteter är uppenbart från Martyren Muhammad Javad Bahonars vittnesmål som lyder: "Imamen brukade ingjuta i oss ett sinne av spirituell ädelhet, av ansvar och engagemang, av spirituell och intellektuell rikhet; hans ord brukade skalla i våra öron i många dagar efter att vi lämnade Qum för att resa runt och predika under Ramadan".

Imamen riktade sig själv i detalj till uppgiften att träna sina studenter både etiskt och spirituellt i sina föreläsningar om "Den Stora Jihad", kampen mot slapphänta tendenserna hos jag:et, som han höll en föreläsning om i Najaf 1972. Det är menande att dessa föreläsningar gavs efter de lite mer välkända serierna om den rättslärdes förmyndarskap och lämpligt att de först publicerades som ett tillägg till dem. För grundandet av en Islamisk regering sågs av Imamen som både beroende av och ha som mål den Muslimska samhällts renande och ledde därför detta, de religiösa ledarna, framgång i "den lilla Jihad", kampen mot externa styrkor som är fientliga mot Islam, var onekligen bunden till ansträngningen i "Den Stora Jihad".

Det är verkligen inte en tillfällighet att den första traditionen som valdes av Imamen för en kommentar i hans Sharh-i Chihil Hadith var hadithen som dessa termer, den stora och den lilla Jihad, hämtats ifrån: "När en grupp kombatanter som Profeten(S) hade skickat framåt återvände, tilltalade Han dem med följande mening: 'Välkomen till ett folk som har slutfört den lilla Jihad; den stora Jihad återstår för dem att fullborda'. De frågade: 'O Guds Budbärare, vad är den stora Jihad?' Han svarade: 'Jihad mot ditt ego". I hans kommentar på denna hadith, utvecklar Imamen en kortfattad men komplett program för innerlig strävan, dess första fas är reflektion (tafakkur) som har förordats i Koranen 33:46, versen som Imamen citerar i början av hans första allmänna proklamation.

De åtskilliga proklamationerna och direktiven, som samlats tillsammans i en 22 volymers samling med titeln Sahifa-yi Nur, det att Imamen först deklalerade i kampens väg, kampen som ledde till grundandet av Den Islamiska Republiken och sedan under de 10 åren av dess existens så framförde han de nödvändiga och framförallt det som berörde problemen och kriserna då i världen. Dessa dokument innehåller också åtskilliga anspelningar till gnosticism och etiska frågor, vilket ännu en gång demonstrerar den oskiljaktigheten mellan det spirituella och etiska i Imamens världssyn; en snabb titt på innehållsförteckningen till Sahifa-yi Nur visar att mer än 700 passager av olika längder tar itu med frågor som rör 'irfan.

Här kommer endast två exempel att diskuteras. Den 22:a december 1979 då Imamen talade till folket i Qum så beskrev han Revolutionens framgång vara det faktum att det iranska folket hade orienterat sig till den Gudomliga Närvaron och därmed tagit sig an "en Gudomlig existens". Senare då den irakiska aggressionen påbörjades i september 1980, upprepade Imamen att Martyrerna hade gått för "att betrakta Gud" (liqa'ullah). Denna betraktelse, en stor tema i 'irfan, hade varit ämnet för en liten avhandling som Imamen hade skrivit någon gång under 1930-talet och publicerat som ett tillägg till ett längre arbete av hans lärare, Aga Javad Maliki Tabrizi, på samma ämne. Han behandlade ämnet lite längre i hans Sharh-i Chihil Hadith, där han klargjorde att betydelsen av liqa'ullah inte är en omfattande rationell kunskap av den Gudomliga essensen men "en heltäckande av den gnostiska vittnetsmålet som uppnås av den innerliga visionen" (ihata dar 'irfan-i shuhudi va qadam-i basirat). Han kopplar det till samma åkallelse som vi inledde denna diskussionen med och det må därför dras en slutsats om det att för Imamen var Martyren en som genom sin dödsmetod trängde igenom "ljusets slöjor" för att uppnå "källan till storslagenhet".

Kanske var den mest uppenbara allmänna beviset för Imamens fortsatta fästelse vid 'irfan och även hans tro på tillåtelsen att förmedla det till en större publik som möjligt, kom med hans föreläsningar som sändes på tv där han förklarade Surah al-Fatiha i december 1979 och i januari 1980. Föreläsningarna avbröts på grund av olika orsaker innan Imamen hade blivit färdig med de två första verserna av suran, men även i dess ofullständiga form är det en anmärkningsvärd framställning, klar, uttrycksfull och åtkomlig huvudrubriker i 'irfan, speciellt läget för de Gudomliga Manifestationerna och betydelsen av de Gudomliga Namnen. Värt att notera är också den tumultariska händelser som Iran gick igenom under den tiden föreläsningarna sändes: den intensifierade konfrontationen med USA som följde efter att den avsatte Shahen tilläts tillträde till USA och ockupationen av den amerikanska ambassaden i Tehran av studenter som följde Imamens linje; kampen att institutionalisera den nya ordern; flertalet kontrarevolutions sammansvärjningar samt omstörtningen av armén. Det var med denna kaos som bakgrund som Imamen valde med det perfekta lugnet som betecknade hans uppträdande att föreläsa för den iranska folket om huvudrubriker i 'irfan som vissa kan ha uppfattat som orelevanta vid dåvarande problem som rådde.

För att förstå detta val, kan det vara lämpligt att berätta om en episod i Imam Alis(A) liv som även Imamen refererar till i sin föreläsning om Sura al-Fatiha. En gång när Imam Ali(A) var på väg till ett krig mot Mu'awiya började han predika om de innerliga betydelserna av Tawheed. En av hans kompanjoner frågade honom om det var lämpligt att diskutera sådana frågor nu. Imam Ali(A) svarade: "Detta är anledningen till varför vi krigar mot Mu'awiya och inte för världsliga vinster". Slutsatsen är att det precis är i mitten av kampen för etableringen av en Islamisk order som de djupaste innebörden av Tawheed kan vara på sin plats, den gnostiska och politiska, 'irfan och jihad, ses ännu en gång vara oskiljbara.

Imamens angelägenhet om att Islamisk gnosticism skulle vara välkänt uttryckte sig själv även i Den Islamiska Republikens utrikespolitik. I ett brev till Mikhail Gorbachev, ledaren för Sovjetunionen, daterad den 4:e januari 1988, inte bara förutsåg Imamen kommunismens kollaps och fullkomliga vanheder, med en sådan precsion som förvånade kremlinlogisternas experter, men Imamen varnade också för den spirituella och etiska kaos som den post-Sovjet Ryssland nu hade hamnat i. Imamen hävdade att det väsentliga problem som konfronterade Ryssland handlade inte om egendom, adminstrationen av ekonomi eller personlig frihet utan frånvaron av giltig tro på Gud. Som ett bidrag för att förbättra läget, föreslog Imamen att Gorbachev skulle skicka Sovjets intellektuella lärda till Qum för att studera arbeten från Farabi, Ibn Sina, Suhrawardi, Mulla Sadra och Ibn 'Arabi.

Viktiga och slående vittnesmål för Imamens väsentliga natur som en mystiker av hög rank återfinns i fler familjära dokument, skrivna i slutet av hans liv: dikterna där han anteciperade unionen med den Gudomliga Älskaren som han konstant hade längtat efter och i brevet till hans son, den numera bortlidne Hajj Sayyid Ahmad Khomeini och hans svärdotter, Fatima Tabataba'i. Både dikterna och breven präglades av en stark känslobetonad ton som skiljer dem från skrifterna om 'irfan som han hade utarbetat under första fasen av hans liv i Qum.

Angående den allmänna testamentet som publicerades efter Imamens borgång den 3:e juni 1989, består den mestadels råd till olika klasser av det iranska folket och varningar för de problem som de kommer bemöta i deras försök att bevara Den Islamiska Republiken. Det är därför lätt att avfärda Imamens öppnings betoning på hadith-i thaqalayn som endast preliminärt, den hadith som är grund för alla av den shiitiska rättsskolan och för att överse förekomsten av referensen till "den reserverade namnet" (al-ism al-musta'thar) hos Gud. Tanken på denna term, som slutligen går tillbaka till en av Profetens(S) böner, kan summeras som det Gudomliga Namnet (eller ett kompendium av namn) som är relaterade till de Gudomliga kvaliteterna som inte är och aldrig kommer manifesteras, då de "hålls reserverade" i Guds dolda kunskap som Hans angelägenhet. Som det har föreslagits av Ayatullah Muhammadi Gilani, är referensen som Imamen gör till "den reserverade namnet" i början av hans testamente indikerar ett önskemål från hans sida för att uppmuntra brukandet av 'irfan efter hans bortgång som en omistlig del av hans arv. Det är från invokationen av "den reserverade namnet" tillsammans med alla de namn som manifesterar eller är kapabla att vara en del i manifestationen som Imamen härstammar från då det var en huvuddel av hans testamente, till de Gudomliga handlingarnas plan som är liknande den socio-politiska kampen. Således betonade han för sista gången, hårfint men otvetydigt, länken mellan mystik och politik som hade varit kännetecken för hans liv och ett måttband för hans fulla kreativa assimilation av Koranens och Ma'sumins vägledning.

< Föregående   Nästa >