| En kort biografi om Ayatollah al-Udhma, Imam Khomeini |
|
|
| Skrivet av - | |||
| Torsdag, 6 Oktober 2005 10:53 | |||
|
Han föddes den 24:e september 1902 på årsdagen av Sayyeda Fatima al-Zahra’s(A), den mest vördade och respekterade kvinnan i Islam, födelsedag. Imam Khomeini föddes i en religiös familj; hans fader, Ayatollah Seyyed Mustafa Musavi utbildades i Najaf och Samarra och återvände senare till sin födelseort, Khomein, där han var folkets religiösa ledare ända tills hans död vid 42 års åldern. Imam Khomeini’s moder hade också en religiös bakgrund då hon var dotter till Ayatollah Mirza Ahmad, en exalterad teolog. På grund av hans faders tidiga bortgång, blev Imamen uppfostrad av sin moder och hans joster Sahiba med stor kärlek, hur som helst, när han precis fyllt 15 gick även hans joster bort och kort därefter gick även hans mor bort. Bortgången av hans älskade mor och joster var en svår motgång för en så ung person, men det gjorde bara Imam Khomeinis vilja allt starkare och förstärkte hans tro på Allah den Allsmäktige allt mer. Från tidig ålder var Imamen förtjust i sina studier. Vid en tidig ålder lärde han sig både att läsa och skriva, och hans äldre broder, Ayatollah Passandideh, lärde honom arabisk grammatik och logik tillsammans med grundläggande kunskaper för andra ämnen. För att vidareutbilda sig i sina studier så begav sig Imam Khomeini till teologi centret i Arak för att studera litteratur och senare i Qom för att bli en auktoritet i teologi och regelrätt. En självständig och elegant människa som Imamen var alltid noga med att påpeka vikten av att utföra religiösa plikter och observera Islams lära. Väl lärd i alla branscher inom rationell och traditionell vetenskap, började han att lära ut filosofi vid en ålder av 27 och han hade då skrivit många böcker om olika aspekter i religionen. Vid en ålder av 30 gifte sig Imam Khomeini med en präst dotter och deras giftermål välsignades med två söner och tre döttrar. Imamen har alltid opponerat sig mot förtryck och tyranni i världen med en resolut röst. Hans konstanta protester mot den forna tyranniska regimen i Iran satte igång en låga i hjärtat av Pahlavi regimen och deras hat mot Imamen visades öppet, speciellt efter att de först fänglsat honom och sedan skickat honom i exil från hans födelseland. I oktober 1962 godkände den numera avsatte Shahens regeringskabinett ett lagförslag för bildandet av provinsiella stadsråd. Landets konstitution förordnade alla förtroende valda i Majles (Parlamentet) till att tro på Islams lagar, men enligt detta lagförslag som lades fram så skulle möjligheten läggas fram för de förtroende valda att lägga ed på den heliga skrift som de trodde på, däremed inte nödvändigtvis den heliga Koranen. Detta ledde till protester från Qom mot Shahen och hans lagförslag, och Imam Khomeini skickade ett telegram till Alam, premiärministern för att starkt protestera mot detta lagförslag. För första gången framförde han varningar mot dessa provinsråd och deras Sionistiska böjelse och varningarna var även riktade mot handlingarna, samtidigt uppmanade han folket att kämpa. Han opponerade sig öppet mot att regimen torterade och fängslade människor, medan regimen stödde Sionism och skyddade amerikanska intressen. Allmän opposition svallade och de religiösa cirklarna i Qom föreslog en strejk bland iranska arbetare. Undantagstillstånd utlystes i Tehran och två månader senare i en presskonferens annonserade premiärministern att den tidigare godkännandet av lagförslaget var ogiltig. Händelserna 1963 De religiösa cirklarna i Qom hade deklarerat att muslimerna inte bör fira nyår eftersom årsdagen av Imam as-Sadiq’s(A) bortgång inföll under andra dagen av nyåret. Den numera avsatte kungen var bestört när han såg folket stödja religionen och Imam Khomeini, så han bestämde sig för att frustrera sin opponents plan. På morgonen den dagen (Årsdagen av Imam as-Sadiq’s(A) bortgång) anlände ett antal shah anhängare och Savak-agenter (Shahens hemliga polis) till Qom i bilar och bussar. Trupper i fordon beväpnade med tunga vapen vällde in i staden. Imamens hus var fullt av människor. Plötsligt kunde man höra anti-religiösa slagord. Några huliganer på Faiziyyeh skolan attackerade och störde människorna där. Shah anhängarna öppnade eld mot folket och de muslimska prästerna. Shahen ville tvinga prästerskapet att hålla tyst så att han kunde ha fria händer, och fortsätta tyrannisera nationen och därmed behaga sin herre – den amerikanska adminstrationen. ![]() Så fort Imamen hade fått höra nyheten om händelserna kom han för att lugna folket. Han sade: ”Behåll ert lugn. Ni är följeslagare av en ledare i er religion som lidit grövre grymheter. En sådan illdåd funkar som en boomerang. Många stora islamiska figurer led till döden för att få hålla upp Islam och anförtro det till er. Därför är det upp till er att bevara detta heliga arv.” Imamens tal bar en stor vikt, inte bara för att han hotades med döden, utan för att han vid en sådan kritisk tid lovade seger för folket och nederlag för Shahen. Imam Khomeini bad det exalterade religiösa ledarskapet i Tehran att avslöja grymheterna i regionen. Han manade även på religiösa predikanter att i sina tal referera till regimens övergrepp mot prästerskapet, samt angående hotet som "Israel" utgjorde tillsammans med den aktuella hotet mot Islam. Imam Khomeini välkomnades alltid varmt av folket. Det hjärtliga stödet som massorna gav det religiösa ledarskapet fyllde regimen med frustration. Regimen såg detta som ett hinder för dess policy. Den enda religiösa figur som återstod, och som gav det religiösa ledarskapet vikt hos folket och och lät det vara ett bestämmande faktor i det iranska samhället var Ayatollah Khomeini. Därför hotades han av Savak, som bad honom sluta predika i Faiziyyeh skolan. Hur som helst begav han sig dit på eftermiddagen av Ashura (För att ihågkomma Imam Husayns martyrskap) och sade: ”Vi har kommit till slutsatsen att de är emot Islam och religiösa ledarskapet. Israel vill misskreditera Koranen, vår heliga skrift, och utplåna det religiösa ledarskapet. Israel"vill stärka sitt grepp om vår ekonomi, handel och jordbruk.” Arrestering av Imamen Detta dräpande predikan gjorde Shahen ursinnig. Natten mot 15 Khordad, belägrade trupper staden Qom och rusade in i Imamens hus och förde honom till Tehran där man anhöll honom och satte honom i Qasr fängelset. Han förflyttades senare till Ishrat Abad Garrison. Nästa dag slöt folk ihop på Qoms gator, ledda av Hajj Mustafa Khomeini, Imamens son, och ropade slagord som: ”Antingen Döden eller Khomeini”. Folk demonstrerade i Tehran också, där de krävde att Imamen omedelbart skulle släppas. Universitetet i Tehran och Bazarerna hade stängt i protest. Trupper öppnade eld mot folket och och olycksfallen var många. Trots säkerhetsarrangemanget så fortsatte människor att visa sitt stöd för Imam Khomeini följande dag (16 Khordad) genom demonstrationer i bland annat Tehran. I många andra städer runtom i Iran gick folk ut i strejk. Det finns ingen skadelista, men runt 15 000 människor rapporteras ha skadats och omkring 400 dödats i Tehran och Qom. Grymheterna av Shahens militära undantagstillstånd under dessa dagar och stödet som massorna gav Imam Khomeini reflekterades i utländsk media. Även om västerländsk media, speciellt imperialist tidningarna, aldrig har varit kompetenta eller haft viljan att uppskatta de förtryckta människorna i världen och deras kamp mot kolonialismens spänne, så gjorde händelserna den 15:e Khordad (då folket reste sig) och Imam Khomeini’s ledarskap ett stort intryck på dem som inte gick att förbise. Strejket bröts och bazarerna öppnade igen när folket nåddes av nyheterna att Imamen mådde väl och var vid god hälsa. Nästan två månader senare, förflyttades han från fängelset till ett Savak ägt hus i Davoodiyeh. Detta minskade den allmänna spänningen. Efter fångeskapen När årsdagen av massakern vid Faiziyyeh skolan närmade sig ockuperade trupper ännu en gång Qom. Men denna gång, under starkt tryck från allmänheten släpptes Imamen och återvände till Qom där han höll ett tal vid Masjid Azam: ”De kallar oss reaktionära. Vissa utländska medier är mutade att lösaktigt påstå att vi är fientliga mot alla reformer och försöker leda Iran tillbaka till medeltiden. Prästerskapet motsätter sig motgångarna som gör att folket lider. Vi vill att de bibehåller landets självständighet. Vi vill inte att de blir förödmjukade tjänare för andra. Varken vi eller Islam motsätter sig civilisering. Ni har kränkt alla lagar, både mänskliga och de gudomliga. Radio och tv programmen går en på nerverna. Median förgiftar ungdomarnas förstånd. Ni har här militära experter från Israel. Ni skickar iranska studenter till Israel. Vi motsätter oss allt detta. Vi motsätter oss inte frihet för kvinnan, men vi vill inte att kvinnan skall vara en uppgjord docka för mannen. Er utbildningssystem gynnar endast främlingar.” Vid sidan om avslöjandet av den beräknade ondskan från Pahlavi regimen, uppmanade Imamen alltid till enighet bland islamiska nationer mot sionism och imperialism. Lagförslaget Mansours marionett regering (den dåvarande premiärministern) skickade lagförslaget till Majles (underhuset till det iranska lagstiftningsrådet under Pahlavi regimen) som accepterade den. Imamen blev tidigt meddelad om denna förrädiska handling och i ett tal senare förklarade han anledningen till att han opponerade sig mot lagförslaget. Inom en kort period delades det ut ungefär 40 000 kopior av Imamens åsikt av hans anhängare i Tehran. Shahen kände sig så hotad av Ayatollah Khomeini att han arrangerade för hans exil. ![]() Imamens liv i exil Natten mot 13 Aban 1343 ( November 1964) ockuperades Qom ännu en gång av trupper. De arresterade Imamen och körde iväg honom till flygplatsen (Mehrabad) för att skicka honom i exil till Turkiet. Under morgonen tilläts inte folket i Qom att lämna sina hus och trupper omringade religiösa ledares hus. Hajj Mustafa Khomeini arresterades och skickades till fängelse i Tehran. Även han skickades i exil till Turkiet två månader senare. Många skickade då telegram till den turkiska ambassaden i Tehran i stöd för det religiösa ledarskapet. Under tiden blev Hassan Ali Mansour, han som var ansvarig för lagförslaget och för att ha skickat Imamen i exil, lönnmördad av en medlem ur Fadaeiyeen-e Islam. Följande brev skickades till FN:s organ för mänskliga rättigheter, daterad april 1965: ”Vi vill uppmärksamma er på de åtgärder som FN må taga mot den iranska regeringen för att den bryter mot mänskliga rättigheter. Händelsen fick publicitet i New York Times, The Times och Le Monde den 5:e november. Det religiösa ledarskapet i Iran har skickats i exil som en ”säkerhetsåtgärd”.” ”De stora religiösa ledarna fängslades och alla andra ledare var under polisövervakning. Imamens exil till Izmir i Turkiet bryter mot artikel nr 14 i den iranska konstitutionen som menar att ingen iransk medborgare bör tvingas till exil eller att lämna sin vistelseplats för att vistas någon annanstans, om inte lagen ändras. Sedan 1962 polisövervakades Imamen för att han dömts för revolt. Så hur kan han vara skyldig till de senare provokationerna? Det är mer intressant att ta hänsyn till den turkiska regeringens beslut att acceptera en sådan religiös ledare av den kalibern på deras område och hålla honom under kontroll. Vi uppskattar er undersökning i fallet och er följande beslut som ett FN organ. ” Den turkiska regeringen tvingades efter påtryckningar att överföra Imamen till Irak med samarbete av den iranska regimen. Den irakiska regeringen accepterade denna överlåtelse, förutsatt att Iran inte hade rätt att ingripa i Imamens öde, eller frihet för aktiviteter och längd på hans exil i Irak. Exilen i Irak Imamen levde en kort tid i Turkiet under sin exil, där han tillbringade tiden med att skriva böcker. I Najaf i Irak återupptog han sina aktiviteter, men i ett uttalande poängterade han att ett återupptagande av sina aktiviteter inte bör betraktas som att hans landsförvisning avslutats och att allmänheten bör uppmärksamma detta. Imam Khomeini tillbringade 15 år i exil och då gav han ut böcker, predikade, informerade och samlade den allmänna glöden mot den tyranniska regimen i Iran. Han återvände 15 år senare för att ta med sig gryningen av den Islamiska Revolutionen. Tv och radio stationer världen över kämpade för att anpassa sig till de nya förhållandena kring nyheterna som kom från Iran; Imamen hade återvänt. Vissa skrev att tusentals hade gått för att möta honom, andra skrev hundratusentals hade gått för att möta honom, men sanningen är att miljontals människor trängdes för att möta Imamen när han landade i hemlandet. ![]() Migrationen från Irak till Paris Under ett möte mellan Irans och Iraks utrikesminstrar i New York bestämdes att man skulle deportera Imamen från Irak. Den andra Mehr 1357 (24 sept 1978), belägrade irakiska trupper Imamens hus i Najaf. Nyheten om belägringen gjorde muslimerna i Iran, Irak och andra länder ursinniga. I hans besök till Imam Khomeini, hade den irakiska säkerhetschefen sagt att om Imamen ville stanna kvar i Irak så bör han överge sitt politiska motstånd och Imamen svarade kraftfullt att pga ansvaret tänker han inte vara tyst eller kompromissa om det. Imamens återkomst till hemlandet Tidigt i Bahman 1357 spreds nyheten om att Imam Khomeini ville återvända hem. Alla som hörde denna nyhet grät av lycka. Folket hade väntat i 14 år och omedelbart efter hans triumfartade återkomst predikade han för miljontals människor som trängdes vid Behesht-e-Zahra’s kyrkogård. Detta är ett utdrag från hans tal: ![]() ”Vi har lidit många stora och svåra olyckor. Men under denna tid av stora och svåra olyckor har även stora framgångar uppnåtts. Jag kan inte kompensera all skada som skett mot denna nation. Jag förlorade allt. Må Gud Den Allsmäktige kompensera detta. Muhammad Reza Pahlavi är borta. Han flydde efter att ha förstört allt. Han ruinerade vårt land och lät våra gravplatser blomstra av martyrer. Våtr jordbruk är utplånat. Han höll vår kultur i ett bakåtriktat tillstånd. Vi har haft universitet i över 50 år. Men tack vare landsförräderi som begåtts mot oss, har vi inte haft en mänsklig utveckling. Vad gäller oljan har den totalt getts bort till främlingar, vare sig det är Amerika eller andra länder. Om Gud förbjude, den mannen hade tillbringat ett par år till på tronen så hade våra oljereserver blivit uttömda. Våra ungdomars blod har utgjutits av samma anledning och för friheten. Vi vill ha ett starkt land med ett stabilt och starkt system. Vi vill inte förändra systemet totalt, tvärtom vi vill bibehålla den, bara basera den så att den betjänar folket.” Imam Khomeini har hållit sitt ord. Sen Pahlavi regimen trängdes bort och Den Islamiska Republiken av Iran bildades, har regeringen jobbat till förmån för folket. Den Islamiska regeringens system i Iran har inte avlägsnats av folket på något sätt och den har avnjutit deras fulla stöd. Utvecklingen har under omständigheterna trots allt nått större framgångar än förväntat, och folkets stöd i striden mot den numera avsatte regimen i Irak som tvingade kriget på det iranska folket, visar att deras tro på Imamens vägledning och Allahs nåd aldrig kommer att flundra. Den Islamiska Republiken av Iran, tack vare att den har följt Imam Khomeini’s vägledning, har ett mäktigt och starkt system både på den nationella och internationella planen. När policy och beslut tas i regeringen refererar man till islamiska lärosatser och lagar och detta försäkrar att alla aktiviteter eller förslag som tas är i folkets intresse. Världens nationer kommer att avundas i framtiden, för att de har levt denna era av Islamiska Revolutionens övergång och för att ha upplevt dess mycket angenäma gryning ledd av den mest ärofulla Imam Khomeini. ![]() Till motsats av den bilden som västerländsk media förmedlar, så har iranska folket vunnit ny respekt och värdighet. De kan stolt säga att vad de har är självuppnått, att deras anständiga klädsel är utmärkande och är deras kulturella identitet (och inte en gammalmodig sed), samt att deras värderingar är Islamiska och rena. Imam Khomeini återvände till Iran från exilen och tog med sig gryningen för Den Islamiska Revolutionen, men nu så lyser solens sken från anhängarna som accepterade hans vägledning och även Islams troslära. Den Islamiska Republiken av Iran skiner som ett fyr på jorden och omfamnar de förtryckta. Filmklipp:
|







